vi kallade henne Sotis

Ett par månader innan Angelica Marie Johansson föddes i juli 1991 så skaffade Anneli och Mikael en lite katt, vid namn Sotis. Hon var svart, sällskaplig, kelig och precis så bra som en katt ska vara. Hon delade Angelicas vardag och sov tillochmed på hennes kudde och mäje (fårskinnsfäll) Dem var som ett!
Deras band till varandra växte starkt mellan åren. Hela 12 år fick dem tillsammans, en livskamrat!
Efter 12 år fick Sotis cancer under hakan och led rätt så mycket. Familjen bestämde sig tillsammans för att det bästa för Sotis var att avliva henne. Ingen ville se henne må dåligt. 
Så en kväll sa vi alla hejdå till henne i tårar. Pappa fick hemskt nog åka med och avliva henne hos bonde.
Snipp snapp slut trodde jag. Jag grät länge, vääldigt länge. Har aldrig någonsin förlorat någon närakära, enbart min älskade katt. 
Pappa kom hem och berättade att han begravt Sotis bakom lekstugan. Jag och Tobias snickrade ihop ett kors och samlade blommor då och då och la på hennes grav. Vissa tunga dagar, flera år efter, kunde jag gå dit och bara prata och känna av hennes närhet. En fin plats för att tänka!
TILLS IDAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Idag kom skräckbeskedet. Det ligger ingen Sotis där lekstugan stog, det är tomt. 
För imorse när pappa kom in med frukost på sängen kom vi och prata på Sotis när vi såg hennes stjärna som jag har i taket. Påtal om det började han skratta och berättade en historia om sin jobbarkompis. Han skulle avliva sin katt en gång, men misslyckades och visste inte vad han skulle ta sig till. Katten hade nämligen smitit ur buren när de skulle ta ur den för avlivning. Katten sprang ut på gärdet och det var ett under att få tag i den. De gav upp och bonden sa att han skulle avliva katten när den kom tillbaka. Men pappas jobbarkompis oroade sig bara för om katten kanske skulle hitta hem till sitt egentliga hem? vad skulle barnen säga om katten plötsligt satt på fönsterbrädan när pappa sa att katten var död och tillochmed bregravd? Han hade ågren, men tillslut kom katten tillbaka till bonden efter ngn vecka och den avlivades där. Vart bonden gjorde av katten vet ingen ? :(
Det absolut värsta var att denna jobbarkompisen i själva verket var pappa själv. Sotis smet och levde sista veckan ensam :( ohhj va jag grät när pappa sa det. Samtligt skrattade jag för det var ju lite töntigt, men jag vill lova att det sved i hjärtat. <3



Så denna morgon blev allt annat än lugn, en väldigt känslosam morgon. 
Att detta inte kom fram för ens nu, herregud ja! Men frågan är vad som vart bäst? Jag tror det hade vart bäst om han var tyst!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0